Jag har sagt det förr och säger det tusen gånger tusen: jag lever för att skriva, jag är född till det, det är min instinkt. Eyvind Johnson i ett brev till Rudolf Värnlund, 1927   Olof Edvin Werner Jonsson, sedermera Eyvind Johnson, föddes den 29 juli 1900 i Björkelund, Överluleå, inom nuvarande Boden.

Eyvind Johnsons föräldrar hade kommit till trakten i samband med byggandet av norra stambanan. Fadern Olof Petter Jonsson var stenarbetare, till ursprunget värmlänning. Modern Cevia Gustafsdotter, som kom från Blekinge, följde med ett ambulerande bageri som försåg rallarna med bröd.

Då pappan tidigt blev kroniskt sjuk togs Eyvind om hand av sin moster Amanda och hennes man Anders Johan Rost. När dessa senare flyttade från Björkelund till Hedbergets by några mil norrut följde Eyvind med, men redan 1915 lämnade han sina fosterföräldrar för att försörja sig själv. Utan annan utbildning än folkskolan prövade han flera olika yrken under de närmaste åren. Han arbetade bl a på tegelbruk och sågverk, med timmerflottning och som biografmaskinist.

1919 lämnade Eyvind Johnson Norrbotten och flyttade till Stockholm, där han vid sidan av de arbeten han lyckades ordna engagerade sig politiskt och skrev i press med ungsocialistisk och anarkistisk inriktning. Ett par år senare sökte han sig ut på kontinenten. Han begav sig till Berlin och Paris, började skriva alltmer målmedvetet och skickade bidrag till svenska tidningar.

Eyvind Johnsons första bok, novellsamlingen De fyra främlingarna (1924), utkom under en period då han vistades i Sverige. Den första romanen, Timans och rättfärdigheten, publicerades 1925 - samma år som han återigen reste till Frankrike. Där kom han att bo och verka under fem år, där gifte han sig med norskan Aase Christoffersen och där föddes sonen Tore 1928. I Frankrike skrev han romanen Kommentar till ett stjärnfall (1929), med vilken han fick sitt genombrott bland kritikerna.

I romanen Stad i mörker (1927) är atmosfären hämtad från en februarimånad i en småstad som Boden. Där och i andra verk gisslar han småstadsskvaller, något som drabbat familjen på grund av faderns sjukdom.

År 1930 återvände Eyvind Johnson till Sverige med sin familj. Under 1930-talet publicerades de fyra böcker som bildar Romanen om Olof. I denna romanserie beskriver han sina erfarenheter av norrbottniskt arbetsliv och sin väg ut i världen, enligt egen utsago inte självbiografiskt men "med relativt stor sanningshalt".

Efter hustruns förtida död (1938) gifte Eyvind Johnson om sig med finlandssvenskan Cilla Frankenhaeuser. De fick småningom dottern Maria (1944) och sonen Carl Anders (1946).

Ur 1940-talets produktion utmärker sig Krilon-trilogin (1941-43), en politisk allegori som manar till försvar för demokratins ideal mot tidens fascistiska och nazistiska våldsideologier. Eyvind Johnsons definitiva publikgenombrott kom 1946 med hans omdiktning av Odysséen: Strändernas svall, som han själv benämnt "en roman om det närvarande".

Efter andra världskrigets slut begav sig Eyvind Johnson ut i Europa igen. Han bodde med sin familj i Schweiz 1947-49 och i England 1949-50. Han genomförde resor till Italien och Grekland, men han återvände alltid hem till Sverige.

I Vinterresa i Norrbotten (1955) får man följa med på ett återbesök i barndomens landskap, med minnesbilder av händelser och miljöer: "Landskapet tar hand om en del av mig som förr, antingen det är sommar eller vinter. Jag försöker gripa om det med blicken. Jag uppfattar att jag hör hit och att det är mitt, och i det svaga ljuset skymtar jag älvbrinkarna, och bebyggelsen, den tunna snön, och anar skog, höjder, himmel."

Totalt skrev Eyvind Johnson ett 30-tal romaner, ett flertal novellsamlingar, rese- och dagböcker, plus en mängd essäer och tidningsartiklar.

1974 tilldelades Eyvind Johnson det litterära Nobelpriset "för en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst". Han delade priset med Harry Martinson.

Eyvind Johnson avled i Stockholm den 25 augusti 1976.

Han var vår, europén och kosmopoliten,
hedersdoktorn och Nobelpristagaren.
Här i norr fanns ändå hans rötter.
Hela länet sörjer sin störste i diktens värld.

Bengt Russberg i NSD, 26 augusti 1976