"Jag är inte världens bästa lärare"

Som en del av svenskämnet har eleverna i årskurs 8 på Stureskolan fått skriva egna texter på temat Ung i Boden. Lärare Jenny Bergström är väldigt stolt över sina elevers arbeten.

Jag öppnar dörren in till skolan. Klockan är kvart över åtta och det är måndag morgon och i korridoren hör man ungdomarna prata om helgen, om veckan, om allt mellan himmel och jord. I elevfiket sitter de i samlingar och pratar och i korridorerna fylls sorlet från alla ungdomar. Jag kryssar mig fram mellan måndagströtta ungdomar och hälsar på både elever och kollegor. 

– God morgon Kalle!
– God morgon Ahmed!
– Har du haft en bra helg Alva?
– Glad att du är frisk och tillbaka till skolan idag Nasrin. 

Jag kommer fram till arbetslagsdörren, öppnar, andas in den lite unkna lukten, går in och gör mig redo för dagens första lektion. 

Ett av samhällets viktigaste yrken

Jag är lärare, lärare på Stureskolan i Boden. Redan på mellanstadiet hade jag bestämt mig för vad jag skulle bli som stor. Jag gick från gymnasiet, till universitet och tillbaka till grundskolan som lärare denna gång och inte elev. Att arbeta som lärare är svårt, tungt, stressigt men också roligt, omväxlande, givande, utvecklande och fantastiskt och jag vill inte göra något annat. 

Enligt mig har jag och alla andra lärare ett av samhällets viktigaste yrke. Vi bygger vår framtid. Framtidens ingenjörer, verkstadsmekaniker, undersköterskor, läkare, lärare, snickare, politiker och spelutvecklare. 

För ett antal år sedan undervisande jag en klass i svenska som var en utmaning, en stor utmaning. Jag kan lova er att det är tufft att undervisa om hur man bygger upp och skriver en argumenterande text när det sitter en elev i sopkorgen och skriker, när det flyger sudd genom klassrummet och eleverna helt enkelt inte lyssnar. Ni kanske tänker nu att vad fan det är ju bara att…. Men jag avbryter era tankar redan där, det är inte bara, det är aldrig bara…

I mig, i mitt huvud flyger frågan: varför? Varför sitter denna elev i sopkorgen och skriker, varför kan inte tjejen i hörnet lyssna, varför sover Iris på bänken, varför kom inte Kurt till skolan idag? Vad ligger bakom alla dessa beteenden. Det viktiga är ju faktiskt varför. 

Lämnat spår i själ och hjärta

Jag möter många ungdomar varje dag och alla kommer till skolan med sin osynliga ryggsäck. En ryggsäck som kan vara fylld av bråk hemma, svårigheter med att vara i skolan med autism, ensamhet, hunger för kylen var tom i morse, för få timmars sömn, rädslan av att inte passa in och så vidare. Vissa ryggsäckar tyngre än andra, vissa ryggsäckar lättare att packa om än andra och vissa fjäderlätta och bekväma. 

Om jag som lärare tar mig tid att fundera på ryggsäcken kan jag också hitta vägar att hjälpa och stötta, hjälpa att packa om, fylla på och kanske till och med packa ut vissa delar. Just den här klassen kommer jag aldrig att glömma, ärligt talat så har alla elever lämnat spår i min själ och mitt hjärta. Men just denna klass utvecklade mig så mycket som lärare.  Vi jobbade och kämpade tillsammans genom hela högstadiet och på skolavslutningsdagen hade klassen skrivit ett brev till mig som de läste högt. Jag kan fortfarande känna hur tårarna flödade ner för mina kinder när de tackade mig för att jag aldrig gett upp om dem. Det brevet har jag sparat och på mitt arbetsbord på jobbet står ett stort hjärta med orden ”världens bästa lärare”.  

Det jag lärde mig var att min inställning till den lektion jag ska ha påverkar arbetet i klassrummet. Jag ändrade mitt sätt att tänka:

”Vad spännande att se om min planering fungerar?”
”Vilken rolig utmaning att få med alla på spåret idag.” 

 Detta i stället för att tänka hur jobbigt det skulle bli att gå in i just det klassrummet. Det gjorde skillnad. Hela min kropp fick en annan känsla redan då jag med mina saker gick genom korridoren till klassrummet. Tänk att en förändrad tanke kan göra sådan skillnad. Jag visade eleverna i både ord och handling att jag hade höga förväntningar på dem och jag visade dem att jag verkligen trodde att de kunde. För vet ni alla, jag menar ALLA vill lyckas. Stor som liten, vuxen som ung. 

Vi gör vårt bästa tillsammans

Jag är inte världens bästa lärare, jag är inte ens bland de som ligger i toppen men jag bryr mig och kämpar tillsammans med mina ungdomar. Vi gör tillsammans vårt bästa, lär oss och utvecklas. Jag som lärare och de som elev.  Idag möter ni mina gamla elever från denna klass ute i samhället. De jobbar, studerar vidare och är en del av den framtid vi jobbade mot. 

Klockan i klassrummet piper och talar om för oss att sista lektionen nu börjar närma sig slutet. Eleverna börjar stänga ner sina datorer, packa ihop sitt arbete. Någon har svårt att sluta med det de håller på medan andra bara står och stampar av iver av att få gå hem. Vi samlar ihop oss och vi avslutar med att var och en tyst funderar över sin egen arbetsinsats detta pass. De skriver på den lilla rosa post-it lappen som ligger på bänken. Allt eftersom de blir färdiga lämnar de lappen på mitt bord. Inga namn, bara deras egen utvärdering av just den här lektionen. Stolarna skjuts in, vi säger hejdå och eleverna hämtar sina mobiler som legat i mobillådan hela lektionen. Tre elever dröjer sig kvar och vill prata, prata om uppgiften de håller på med, om det som de upplevt under helgen, om smått och gott. 

Fortsätter bygga framtiden tillsammans

Så småningom har alla lämnat klassrummet och jag står kvar i tystnaden. Jag lyfter upp lapparna och sätter mig ner och börjar läsa...

”Idag jobbade jag rätt bra ändå. Jag har gjort allt vi skulle under lektionen.”
”Så trött, kunde inte fokusera idag.”
”Jag tycker att genomgången var bra för jag fattade allt.”
”Jag jobbade inte så mycket för jag fattar ju inget.”
”Jag var med när vi pratade men när vi skulle läsa orkade jag inte.”

På min lapp har jag skrivit: 
”Inledningen fungerade bra, jag är glad för att jag har hittat bra vägar för Ahmed och Kevin. Jag måste fortsätta förbättra mina genomgångar och hitta rätt väg för Frigga. Vi hade bra roliga samtal som alla elever deltog i”. 

Imorgon samlar vi oss, tar nya tag, packar om ryggsäcken och fortsätter att tillsammans bygga framtiden!

Av: Jenny Bergström, lärare på Stureskolan.

Läs elevkrönikorna

• "Att få spela basket med mitt lag är magiskt"
• "Vi vill aldrig lämna Kulturskolan bakom oss"
• "Jag kom från Lycksele till Boden"
• "Här finns en plats för alla oavsett vem man är"