Anna Petersen gör lumpen vid 32 års ålder.

Anna gör lumpen som 32-åring: "Jag har lite försprång"

Anna Peterson tröttnade på jobbet i Stockholm, ville utveckla sig själv och anmälde sig till mönstring. Nu har hon precis avklarat en grundläggande soldatutbildning och utbildar sig till gruppchef på I 19:s trosskompani.

ANNA PETERSON / 32 ÅR / LEDNINGSGRUPPCHEF, I 19 / STOCKHOLM

På en grusplan intill I 19:s område står flera lastbilar uppradade. Några av rekryterna är ute och övningskör i trafiken medan andra väntar på sin tur. Det är befattningsutbildning på trosskompaniet och för bara ett par dagar sedan hade många här aldrig suttit i en lastbil tidigare. Dimman ligger tät och det är ishalka på marken. För Anna Peterson är det första gången hon kör tung lastbil i trafik.
– Vi började med koner, svänga och backa, höger och vänster. Nu kör vi stora slingor på landsväg. Och plötsligt kör man i 70 kilometer i timmen, en 15-tons lastbil – va? När hände detta? Hur kan jag köra såna här stora grejer?
Anna hade ingen aning om att hon skulle köra lastbil när hon ryckte in. Hon utbildar sig till gruppchef och har börjat ha befäl över sin grupp om fyra personer. Då det behövdes en extra förarresurs fick hon utöver detta börja lära sig att köra de tunga lastbilarna.
– Det är klart man är lite nervös när man får första mötet med en bil eller en lastbil. Men det går bra, absolut, jag har haft körkort betydligt längre än vad grabbarna har så jag har lite försprång på det viset.

FUNDERAT LÄNGE PÅ FÖRSVARSMAKTEN

Hon berättar att hon fyller 32 år nästa vecka. Det gör henne inte äldst bland rekryterna, men hon hör definitivt till en minoritet. De allra flesta är 19 år. När hon själv var i den åldern sökte hon sig inte till Försvarsmakten men tanken har alltid funnits där. För några år sedan testade hon att mönstra men hade för dålig syn och fick tillfälligt lägga ner planerna. Sommaren 2018, efter en ögonlaseroperation och en ny mönstring, ryckte hon till slut in för en 11 månaders militärutbildning på I 19. Hon skulle, 31 år gammal, göra lumpen. Att bli gruppchef och väntas ge order kan i sig vara en utmaning för att passa in i gruppen och som flera år äldre än resten hade hon också en liten uppförsbacke i början.
– Jag har ganska mycket skinn på näsan, tänkte “Hur svårt kan det här vara?” Sen blev jag inkastad i en grupp med helt nya individer, ungdomar - de flesta är ju tonåringar, och så ska man försöka hänga med. Jag visste inte hur Snapchat fungerade. Nu vet jag det, säger hon och skrattar.

LEDARSKAPSFÖRMÅGA I FÄLT

Hon vande sig allt eftersom med gruppen och kom in i gemenskapen. Den stora prövningen, både för gruppens sammanhållning och för den egna ledarskapsförmågan, kom i slutet av oktober i övningen “Aldrig ge upp” - någonting rekryterna förmodligen kommer att minnas länge. Tre dagars överlevnadsträning i fält med knappt någon tillgång till mat eller vatten. Det var då Anna och de andra gruppcheferna för första gången fick leda sina respektive grupper. Hon såg till att soldaterna bytte strumpor, hämtade granris och höll uppe moralen. Ibland fick hon upprepa sig.
– Då blir man kanske uppfattad som en surkärring många gånger tyvärr men det gick ju, och de var jättenöjda med mig. Vi fick prata lite senare när man sovit och ätit och de var nöjda, och då är jag nöjd.
Efter överlevnadsövningen belönades rekryterna med sina svarta baskrar, som av tradition ofta är någonting man måste förtjäna. De har stukats och smyckats med I 19:s emblem och rekryterna bär dem nu utomhus vid vissa tillfällen.
– Fantastiskt häftigt! Till och med pappa sa “Jag är stolt över dig, Anna”. Och när pappa säger att han är stolt då är det bra.

VILL HJÄLPA MÄNNISKOR

Anna kommer från en by utanför Varberg och bor i Stockholm. I det civila livet har hon jobbat som väktare och skyddsvakt på olika objekt i huvudstaden. Hon vill fortsätta jobba med att hjälpa människor men gärna inom Försvarsmakten. Militärpolis, eller att lära sig ett nytt språk och bli tolk, står högt på listan. Hon utesluter inte att bo i Boden i framtiden om rätt tjänst finns här, men i nuläget är Stockholm hemma. Just nu vill hon mest uppleva snön, norrskenet och naturen. Ett litet smakprov kom under överlevnadsövningen, då hon skulle klara sig helt ensam en natt utomhus.
– Det var minus 14 grader, stjärnklart och alldeles knäpptyst. Och man bara kände att “aha, det är det här det går ut på”. Såna stunder är helt magnifika, underbara, och det går inte att sätta pris på dem. Sånt finns inte i Stockholm, det är bara ljus, ljus, ljus överallt. Och det är det här mörkret jag saknar lite, och det naturliga ljuset. #

Läs mer här.

KOMM/Bodens kommun

Senast uppdaterad: 2019-02-13