två granatkastarpansarbandvagnar i terrängen

»Jag pallar mer än jag trodde«

En natt utomhus i världens oväder, noll egentid, massor av skratt och ett stärkt självförtroende. Det är några av erfarenheterna som hittills mött Kajsa och Patrik, rekryter på Norrbottens regemente, I 19.

I somras ryckte drygt 560 personer in för att göra värnplikten i Boden. Två av dem är Kajsa Lindqvist från Sundsvall och Patrik Meyer från Stockholm. De är båda 19 år så de anlände till Norrbottens regemente, I 19 strax efter studenten.

– Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra här uppe så jag var jättenervös. Men redan andra dagen hade jag hittat polare så det var ju tur det, säger Kajsa.

De är här i elva månader, varav de första tre vigdes åt den militära grundutbildningen. Där fick de lära sig allt som varje soldat ska kunna och det var en stor variation med både teori och praktiska övningar.

– Det roligaste var när vi skulle träna olika förflyttningar med vapen och skjuta lös ammunition i skogen, säger Patrik.

Rekryter5

MÖTER UTMANINGAR

Men allt har inte varit en dans på rosor, självklart har det funnits svåra stunder.

– I början, ska jag erkänna, så var det ganska tufft. Man är nästan aldrig själv, har nästan inget privatliv och slängs in med en massa helt nya människor. Men nu tycker jag att det är jättekul. Jag har kommit jättenära min grupp och vi hittar på saker utanför tjänstetiden, säger Kajsa.

Patrik minns tillbaka på överlevnadsdygnet, när de skulle bygga en gruppbivack av grenar och granris att sova i och det spöregnade och åskade hela natten.

– Det blev väldigt blött och det var nog det jobbigaste vi gjort hittills men samtidigt gjorde man det ihop och skrattade åt det i efterhand. När det jobbiga är gjort så tycker man mest att det är coolt och roligt, säger Patrik.

Rekryter4

CHEFAR ÖVER NYTT FORDON

Nu är de några veckor in på befattningsutbildningen till pjäsgruppchef för de helt nya GRKPBV 90 (granatkastarpansarbandvagn 90), vilket i praktiken är ett Stridsfordon 90 med inbyggd granatkastare. Denna dag ska de köra hinderbana i terrängen för första gången.

– Jag tycker att det känns jättespännande. Jag har drömt om den här dagen sedan jag fick mitt mönstringsresultat i januari, säger Kajsa.

Vagnarna rullar mullrande ut på Bodens södra skjutfält under en regngrå hösthimmel. Genom luckor uppe på fordonen sticker Kajsas och Patriks huvud upp och de talar med besättningen med hjälmarnas mikrofoner.

– Förarna får lära sig köra i lite svårare terräng och vi guidar dem för vi har lite bättre uppsikt där vi sitter. Jag ska se till att vagnen framförs på ett säkert sätt när vi förflyttar oss och ska också se till att vi skjuter på ett säkert sätt. Vi har inte fått skjuta än men det kommer och det ska bli häftigt. Det är väldigt kul än så länge och jag tror bara att det kommer att bli roligare, säger Patrik. 

Runt fältet går en lerig bana och vagnarna turas om att köra runt och ta sig över olika hinder, gropar och kullar. Här är utmaningen att ta det så lugnt och säkert som möjligt så att alla i vagnen kan utföra sitt arbete utan att åka omkring. Kajsas leenden är som störst när vagnen når toppen av en jordhög och börjar vända nedåt.

Rekryter11

MÖNSTRADE FRIVILLIGT

Kajsa var en av rekordmånga tjejer som ryckte in och hon upplever att den könsneutrala mönstringsplikten har gjort det mer normaliserat för kvinnor att göra lumpen. Även om hon själv inte blev pliktad utan sökte frivilligt så var det allt prat kring mönstringen som gjorde att hon tog steget. Hennes pappa är med i hemvärnet och har många berättelser från Försvarsmakten och hon såg fram emot att kunna dela erfarenheterna med honom. Och så ville hon utmana sig själv och se vad hon gick för.

– Det jag kommer att ta med mig är att jag klarar av mer än vad jag trodde när jag ryckte in. Dels psykiskt men också det här med laganda och att leda, det har jag märkt bara på de här få månaderna. Jag pallar mer än vad jag trodde, nu har jag bevisat det för mig själv, säger Kajsa.

Rekryter1

Patrik har alltid varit intresserad av att göra lumpen, mönstrade frivilligt och tyckte att Boden lät som ett bra alternativ när han fick förslaget. Båda två är nöjda med sina upplevelser av Försvarsmakten så här långt.

– Jag tycker att det har varit jättehäftigt. Det har varit tufft, det har varit roligt, ibland har man mått dåligt, ibland har man skrattat, gråtit, allt möjligt. Det har varit väldigt spännande att alltid ha känslan av att det kan hända vad som helst, säger Kajsa.

– Jag hoppades på att träffa en massa nya kompisar och det har jag gjort. Jag tycker att det är hur bra som helst alltihop, säger Patrik.

Rekryter16

PROVAR PÅ NÄRHETSLIVET

På fritiden och lediga helger brukar de umgås med kamraterna på soldathemmet eller logementet, gå ner på stan och äta eller kanske spela bowling. De har bland annat besökt Försvarsmuseum och Patrik fascineras över hur präglad staden är av Försvarsmakten.

– Jag tycker att Boden är en jättemysig liten stad. Jag gillar när man kan gå till allting – gå och fika, gå och käka, gå på stan. Det går väldigt snabbt att ta sig runt, säger Kajsa.

Hon besökte Boden första gången när hon tävlade i O-ringen 2013, men då såg hon mest skogarna runt omkring.

– Jag tycker att skogen är jätteviktig att ha nära till. Att lätt kunna gå ut och promenera, springa, åka skidor eller bara vara i skogen tycker jag är allmänt mysigt, säger hon.

Rekryter3

VINTERN NÄRMAR SIG

Det som både Kajsa och Patrik ser mest fram emot är de stora vinterövningarna efter årsskiftet.

– Boden är ju en vinterstad och vi är på ett subarktiskt förband så att få se hur vagnarna och hur vi presterar under vintern ska bli riktigt spännande, och att få uppleva den här kalla vintern som jag har hört att ni har, säger Kajsa.

– Nu är vi väldigt individuella och alla lär sig sin grej. Det ska bli häftigt när alla börjar göra saker ihop, när vi samarbetar hela bataljonen, säger Patrik. #

Rekryter16

 

Text & foto: KOMM / Bodens kommun

Senast uppdaterad: 2020-10-29